Det behöver diskuteras mer kring hur klimatflyktingar, HBTQ-flyktingar och andra “nya typer” av flyktingar ska hanteras i framtiden. Kanske behöver den traditionella synen på flyktingar förändras och luckras upp. Kanske måste flyktingpolitiken bli mer saklig och fokusera på att sålla ut och gynna de flyktingar som faktiskt lever under direkta livshot.
Sverige fick sig definitiv ett uppvaknande under 2016 när utlänningsreglerna skärptes och blev mer strikta. Debatten innan dess var väldigt förenklad och svartvit. Väljarna blev i princip ombedda att vara för massinvandring eller för en kraftigt begränsad invandring. Historien har visat att katastrofer ofta leder till förenklade världsbilder, vilket Syrienkrigets konsekvenser bevisat ännu en gång. Stridigheterna i området fortsätter och så även flyktingströmmarna.
Det är även mycket viktigt att se till fördelarna med migration. Att som ett litet land ta hand om en stor andel flyktingar visar resten av världen landets välvilja och kraft när det verkligen gäller. Långsiktigt innebär beviljade asylprövningar också mer arbetskraft till Sverige.
FN:s flyktingkonvention är en bra bas att stå på då den både omsluter flyktingens rättigheter och värdlandets skyldigheter på en rimlig och grundläggande nivå. Det är inte bara fina ord på ett papper om att alla ska ha rätt till allt, utan den innehåller reella grundläggande rättigheter som måste tas i beaktande, oavsett nivå på krisen.
Sammanfattningsvis visar världens olika versioner av flyktingpolitik att god vilja och medmänskliga åsikter är en bra början, men det löser knappast problemet långsiktigt när mängden flyktingar kommer upp i den nivå som den var 2015. EU:s flyktingpolitik är jämförelsevis generös men att lägga ett så oproportionerligt stort ansvar på Turkiet och EU-länderna kring medelhavsområdet visar att det finns stora problem i dessa länder. Det är lätt att skryta om generösa asylregler om ens land bara ser en bråkdel av den flyktingström som grannländerna får se.
